Vet inte riktigt vart jag ska börja, det har hänt rätt mycket under mitt första år i USA. Första 2 veckorna var tuffa: höjdskillnaden och jetlagen gjorde mig rätt seg på träning och jag sprang 3000 m första veckan på över 12 minuter (bra första intryck... NOT!) jag var sen till varje lektion eftersom jag inte hittade på campus och inte är en väldigt snabb fotgängare, och jag var för första gången i mitt liv tvungen att gå upp och träna kl 6 på morgonen..
Men så småningom så började kroppen ställa in sig till alla konstigheter, såsom höjdskillnad och tidsskillnad, 30-40 grader varmt, inget regn, komma i tid till träning och skola (tur att jag hann köra lite mtb-OL innan jag lämnade Sverige, för de skillsen behövdes de första veckorna för att komma i tid och hitta till lektionerna) 2 timmar läxor varje dag m.m.. ja den enda saken som jag inte vande mig vid var nog att sätta klockan på 5.40 2-3 ggr/vecka. det var lika hemskt varje gång och jag har till och med lärt mig att dricka kaffe på grund av det. (hatade kaffe 100 gånger mer än vad Janne hatar Broccoli, innan det här året..)
Vi hade obligatorisk träning tis-sön varje vecka, måndagar var vilodag. Eller ja, vi hade två lediga helger faktiskt.. Men det var stört kul, träningarna var hur kul som helst; alla var super taggade och attityden är jämt på topp. När vi inte tränade hade vi team middagar, gick på amerikansk fotboll (college fotboll här är rätt stort, olympiastadion, som är 150 meter från vårat hus, är jämt fullsatt på hemma matcherna.. dvs 45 000 åskådare), körde puder skidåkning i bergen, klättrade (både på klättervägg och uppför berg), gick på gratis konserter på campus m.m. Vi hade hur kul som helst helt enkelt!! Team spirit!!
Träningen gick bara bättre och bättre, och i slutet av hösten var jag i topp form. Dessvärre började inte college tävlingarna förrän efter jul och jag kunde bara visa min fina form på testracen vi hade.
Jag var grymt taggad inför säsongen, men över jul åkte jag på en dunderförkylning, som inte gav med sig på flera veckor.. Jag missade första college tävlingen och när jag äntligen blev av med det halsonda, var formen körd helt i botten. Jag försökte träna och komma tillbaka, men kroppen ville inte för fem öre.. Jag fattade inte var felet var, men efter säsongen gick jag till doktorn för att ta blodprover och det visade sig att jag hade haft Mono, körtelfeber under säsongen.. inte så konstigt att det kändes segt.. Och JA, jag vet att körtelfeber är samma som kyss sjukan, det skulle väl typ bli den första kommentaren på den här artikeln om jag inte erkände det.. och om jag känner mina kära klubbkompisar rätt.
Men nu är jag på snöläger i Bend, Oregon, i 12 dagar (!!), åker skidor varje dag och börjar äntligen komma tillbaka i form!!
Janne borde satsa på spå yrket, jag blir antagligen här ett år till. Dels för att jag vill visa dem att jag kan åka skidor fort men mest för att det är så grymt kul här!! Alla ställen man får se, alla nya grejer man får testa.. allt super kul man får uppleva.. bara för att man är skidåkare!! Hur grymt är inte det på en skala?!
Tar man inte den chansen är man dum!
Tack å Hej Leverpastej!
ps1. självklart har jag saknat er alla, det ska bli kul och se er i sommar :)
ps2. bli inte ledsna om jag och Lisa slår er i multisporten..
ps3. bildbevis har skickats till Niklas, så borde komma upp på bildsidan vilken dag som helst..
Skrivet av Märta